Svenska
English

Citatet


"Till skillnad från landskap och porträtt, och till skillnad också från olika former av abstrakt bildskapande, erbjuder stillebenet inga möjligheter till flykt från de grundläggande konstnärliga problemställningarna. Det är svårt att göra en bra historia av ett stilleben, och det lämpar sig heller inte gärna som uttrycksmedel för redovisning av känslolägen. Det är kort uttryckt en konstform som inte är beroende av vad man målar, utan hur man målar."
Staffan Noréus i boken om Gunnar Hållander

Läs och lyssna


Gunnar Hållander
Text: Staffan Norèus
Utgivare: MoDo Konstklubb 1993
(ISBN 91-630-2251-6)

Ta reda på mer


Konsttidningen Volym
www.volym.info
Recension av retrospektiv utställning 2003 i Rådhusets konsthall,
Örnsköldsvik.

I Moderna museets samlingar finns
Blå burk, 1965
Inventarienummer NM 5926

Arkiv


Andra kulturartiklar i Hard Rain:
Lars Gullin och Gerry Mulligan (nr 1), Stiftelsen Boken i Sverige och läsprojektet "En bok åt alla" (nr 2), Jimmy Carter, Noam Chomsky och Harold Pinter (nr. 6), John Lennon och Ulf Dageby (nr. 8), Nordiska barnböcker (nr. 9).

 
Hard Rain    Nr 10    14 januari 2006
Gunnar Hållander - Norrlandsmästare med stilleben
Konstnären Gunnar Hållander var en ovanlig Norrlandskonstnär. Med djupa kunskaper i konsthistorien och hängivet arbete blev han en av vårt lands bästa stillebenmålare.
 
Konstnären Gunnar Hållander (1915-1980) fick aldrig känna riktig uppskattning från sin omgivning. Från de allra första konstnärsåren på 1930-talet och inte minst genom det svåra 1960-talet arbetade han hårt för att utveckla sitt måleri. Med djupa kunskaper i konsthistorien bemödade han sig ständigt om att använda det han lärt sig för att bli bättre. Han blev också mycket riktigt en av våra bästa stillebenmålare.

Staffan Noréus' bok om Gunnar Hållander, utgiven 1993 av MoDo Konstklubb, är det bästa som skrivits om konstnären. Det är fascinerande att läsa om den totala hängivenhet och lätt absurda envishet som konstnären visar upp för att utveckla sin konst till nya nivåer. Boken är också en personligt skriven levnadsteckning över en generös och spännande människa.

Gunnar Hållander föddes i Örnsköldsvik, son till en fiskhandlare, och han blev staden trogen livet ut. Det konstnärliga intresset och behovet att uttrycka sig med penna och pensel kom tidigt. Den unge Hållander tog alla tillfällen i akt. Om detta vittnar hans ivriga samtal som 20-åring med konstnären Viktor Holmlund, när denne råkade passera fiskaffären i hamnen på väg ut till sommarnöjet.

Måleriet tog över på allvar mot slutet av 1930-talet. Konstintresset var stort i Övik och Hållander deltog aktivt i konstlivet. Han hade ingen formell utbildning, men utvecklades snabbt genom intensiva studier på egen hand. Sin hett eftertraktade plats på Otte Skölds målarskola i Stockholm fick han lämna 1941 innan han knappt hade börjat. Sedan fadern hastigt avlidit tvingades han återgå till fiskhandeln för att försörja familjen.

  Samtidigt målar han oförtrutet vidare. Han lämnar snart den traditionella Norrlandskonsten och ger sig i kast med stillebenmåleriet. De konstfull ramarna tillverkar han själv. Ibland gör han uppehåll för att testa andra influenser, men han kommer ständigt tillbaka till sina stilleben. De ekonomiska förutsättningarna är knappa men ett stipendium från Örnsköldsviks konstförening 1950 leder honom till Paris, Madrid och Lissabon. Där fick han studera "originalen" och stärktes i sin konstnärliga uppfattning.

Med konstnärer på hemmaplan ville han förstås diskutera sina nya lärdomar. Hans sätt att kritisera och debattera gick inte hem hos målarkamraterna. Han möttes av ett fenomen som är alltför vanligt. Somliga kallar det Jantelagen, andra skulle tala om mobbning. Hållander blev rätt isolerad och ordentligt besviken på sin omgivning. Till detta bidrog säkert också känslan av att offentliga konstuppdrag och inköp alltid gick honom förbi. Enskilda konstälskare i staden gav honom dock sitt stöd.



Hållander fortsatte att brottas med stillebenmåleriet. Här fanns inga genvägar, det gällde att ta sig igenom svårigheterna. Noréus skriver att konstnären själv ansåg att han "genom sitt experimenterande under 1960-talet övervunnit sina tidigare svårigheter i formellt hänseende". Från 1970 blev bildskapandet också mer fritt och lekfullt.

För den som haft förmånen att få följa konstnärens utveckling i två decennier från mitten av 1940-talet och framåt är det också överraskande att popmusiken blev en så stark inspirationskälla för honom. Man kan undra vilka vägar Hållanders måleri skulle ha tagit om inte bara Beatles utan också Bob Dylan fått påverka den konstnärliga rytmkänslan.

Gunnar Hållanders konstnärskap förtjänar stor uppmärksamhet. Missa inte hans tavlor när tillfälle bjuds!

Thomas Rönström