Svenska
English

Citatet


"Partiopinionen är en varningsklocka för vår partiledning, för vår partistyrelse och för vår regering. När man ändrar så väl förankrade system som 1960 års stora reform, ATP, måste man ändra med partimedlemmarnas stöd. Man måste ha dem med sig. Det går inte att komma till dem efteråt, som blev fallet 1994."
Kenth Högström, Gävleborg, vid SAPs partikongress i Sundsvall 1997

Läs och lyssna


Urban Lundberg, Juvelen i kronan. Socialdemokraterna och den allmänna pensionen
Hjalmarson & Högberg 2003

Göran Normann, Har vi råd att bli äldre? En rapport om demografi, ekonomi och socialförsäkringar för individ och samhälle
Länsförsäkringsbolagens forskningsfond 2005

Ta reda på mer


Minpension.se - ett samarbete mellan staten och pensionsbolagen
www.minpension.se

PPM
www.ppm.nu

Arkiv


Några tidigare artiklar i Hard Rain om
pengar, politik och etik:

Girighetens subtila ansikte (nr 4), Tsunamidebatten (nr 5), Människans värdighet (nr 6) och Tandvårdsreformen är det viktigaste vallöftet (nr 14).

 
Hard Rain    Nr 15    10 mars 2006
Det stora pensionsspelet
I ett stycke briljant nutidshistoria beskriver Urban Lundberg hur socialdemokraterna förmåddes att lämna det "standardtrygga" ATP-systemet. Men många medborgare ställer sig av förklarliga skäl alltjämt oförstående till reformen.
 
Den 8 juni 1998 fattade Sveriges riksdag beslut om ett nytt pensionssystem, som trädde i kraft den 1 januari 1999. Beslutet omgärdades av en massiv reklamapparat med "information" om den spännande nya möjligheten för medborgaren att själv få placera ett belopp för den kommande pensionen.

Systemet har sedan "förgrenat sig" på ett sätt som gjort det mycket svårt för den enskilde löntagaren att orientera sig och bevaka sina intressen. En förskollärare i Stockholm ska, bara som ett exempel, ta hänsyn till följande för att försöka bedöma sin kommande pension:

- Hur länge ska jag arbeta och hur ska jag placera min årliga "slant" för premiepensionen?
- Ett belopp motsvarande 3,5 % av min lön ska placeras för min avtalspension.
- Hur mycket måste jag spara privat för att åtminstone komma upp i en pension som motsvarar 65 % av min slutlön?

Många ställer sig av förklarliga skäl alltjämt oförstående till reformen. Den vanligaste frågan av alla går helt enkelt inte att besvara: Hur stor blir min pension när jag slutar arbeta vid 65 års ålder? Några har försökt räkna på detta, men det blir med tanke på alla okända faktorer ett "guessing game". Osäkerheten är förstås särskilt stor för 70- och 80-talister med ett långt arbetsliv framför sig.



Docent Göran Normann har utrett pensions-
systemet och tittat närmare på utfallet för löntagare födda 1957. För dessa personer gäller inte längre de tidigare reglerna för folkpension och ATP. I hans exempel har den faktiska löneutvecklingen följt den genomsnittliga och för resten av arbetslivet antas reallönerna öka i takt med den allmänna inkomstutvecklingen i Sverige (beräknat två procent per år).

Normann jämför det första årets pension med det sista arbetsårets löneinkomst. Analysen visar en kraftig skillnad mellan normal-
inkomsttagare och högre tjänstemän. Metallarbetare och sjuksköterskor kommer bara att få 50 procent av sin lön om pensio-
neringen sker vid 65 år. För civilingenjörer och läkare hamnar siffran på drygt 70 procent.

För låg- och normalinkomsttagaren som bara får hälften av sin slutlön i pension från stat och arbetsgivare erbjuds alternativet att arbeta längre eller att bygga upp ett stort privat sparkapital. I båda fallen ett hån mot människor som slitit hårt i mer än 40 år med en lön som knappt har räckt till mat och hyra.

Hur kunde detta hända?

I ett stycke briljant nutidshistoria beskriver Urban Lundberg hur socialdemokraterna förmåddes att lämna det "standardtrygga" ATP-systemet och tvingas acceptera ett nytt pensionssystem "som överlåter ansvaret på den enskilde individen och dennes prestationer på arbetsmarknaden". Lundbergs doktorsavhandling "Juvelen i kronan" är ett stycke nutidsforskning i mästarklass och en viktig dokumentation för framtida samtal om den svenska välfärden.

En pensionsreform stod högt på dagordningen för den borgerliga regering som tillträdde 1991. En parlamentariskt sammansatt pensionsarbetsgrupp tillsattes. Samtliga partier var representerade med Bo Könberg (fp) som ordförande. Det gick undan med besked. En första principskiss kom hösten 1992 och slutförslaget "Reformerat pensionssystem" var färdigt i januari 1994.

 
ATP-valet 1958

Det var inte så självklart att socialdemokra-
terna skulle delta i pensionsarbetsgruppen. Den ekonomiska krisen under 1990-talets början kan ha bidragit. Anna Hedborg och Ingela Thalén fick i uppdrag att företräda socialdemokraterna och partistyrelsen tillsatte också en intern referensgrupp som stöd för dem.

"Gärna ett reformerat ATP-system - men först en rejäl debatt" var rubriken på den skrift som Anna Hedborg och Ingela Thalén presenterade i oktober 1992. Skriften gick ut på remiss i partiorganisationen samtidigt som den parlamentariska gruppen redovisade sin första skiss. Sällan har en rubrik varit så missvi-
sande, sett mot bakgrund av vad som sedan skulle följa.

Remissen var i själva verket lite sent ute. Förhandlingarna med de borgerliga partierna var redan långt framskridna och remissens utformning ger ett intryck av ett behov av att förankra nya principer och beslut som redan fattats. Med den korta remisstiden blev också svaren därefter.

Och värre blir det. När pensionsarbets-
gruppens 300 sidor tjocka betänkande kom så fick partimedlemmarna sex veckor på sig att begrunda förslagen. Då var intresset stort och kritiken likaså. Partistyrelsen lät sig inte störas av detta utan meddelade redan i april att uppgörelsen med de andra riksdagspartierna skulle fullföljas och att riksdagsbehandlingen kunde ske under våren.

Men pressen ökade på partiledningen och Stockholmskongressen 1996 tvingade fram ett nytt rådslag. Opinionen mot pensionsförslaget var kompakt. Socialdemokraterna fick ta en ny förhandlingsomgång med de borgerliga partierna om bl.a. premiereservens organi-
sation och övergången från arbetsgivaravgifter till egenavgifter. Lundberg menar att det inte är säkert att det hade blivit någon statlig premiepensionsmyndighet utan den starka reaktionen från partimedlemmarna mot premiereserven.

På Sundsvallskongressen 1997 kom avgö-
randet. Med "hugg och slag" motades de bångstyriga ombuden in i fållan och parti-
styrelsens förslag kunde till slut klubbas, dock med vissa tillägg.

När 60-talisterna går i pension från år 2025 och framåt kommer stora grupper av löntagare inte att kunna försörja sig på sin allmänna pension. Det finns anledning för de politiska partierna att redan nu fundera över hur den sociala otrygghet och oro som då uppstår skall kunna dämpas och motverkas. Och hur skall det gå för 70- och 80-talisterna?