Svenska
English

Citatet


Rehnsköld: "Kan Eders Majestät säga mig, varför Poltava skall belägras?"
Kungen: "Hans Majestät konungen av Sverige vill ha något att roa sig med, tills konung Stanislaus kommer."
Rehnsköld: "Det är ett kostbart tidsfördriv, om en hop folk skjutes. Bättre nöje kan konungen hava."
Kungen (leende): "Om det är min vilja, så måste det vara så."

Fältmarskalken Carl Gustaf Rehnsköld i samspråk med Karl XII inför belägringen av Poltava våren 1709.

Läs och lyssna


August Strindberg, Karl XII (1901)
Nationalupplagan av August Strindbergs Samlade Verk, 47
Norstedt 1993

Ernst Brunner, Carolus Rex. Karl XII
-hans liv i sanning återberättat

Albert Bonniers förlag 2005

Ta reda på mer


Stockholms internationella fredsforskningsinstitut, SIPRI, är ett oberoende forskningsinstitut där man studerar frågor om fred och konflikter med tonvikt på nedrustning och rustningsbegränsning. SIPRI grundades 1966 för att markera
150 år av obruten fred i Sverige.

SIPRI

Lyssna på "License to kill"
Tänkvärt!


Arkiv


Mest lästa artiklar under 2006:

nr 15, Det stora pensionsspelet
nr 17, SIA Glass tar täten - med lemoncurd och krossade kakaobönor
nr 19, Svensk fånge på Guantánamo

 
Hard Rain    Nr 23    6 januari 2007
Den sorgliga historien om Carolus Rex
Ernst Brunners väldokumenterade roman om Karl XII (1682-1718) är både viktig och välkommen. Det är "en autentisk fältdagbok" som fascinerar och förskräcker.
 
Det saknas inte kunskap om de fasansfulla följderna av våld och krig. Även den mest historielöse borde åtminstone väckas till besinning av det senaste årets tragedier i Libanon och Irak. Men likgiltigheten är stor och skygglapparna många. Därför behövs de starka berättelserna om krigets fasor.

Ernst Brunners roman om Carolus Rex är både viktig och välkommen. För den unge man som från 6 års ålder blivit utbildad för krig och som 15-åring står enväldig kan historien bara sluta med förskräckelse. Att fadern på sin dödsbädd uppmanade honom att till varje pris undvika krig glömde han snabbt. När tillfälle bjöds till en första drabbning med danskarna var lyckan fullständig - och besvikelsen lika stor över den snabba fredsuppgörelsen.

De kommande ”segrarna” framstår redan från början som förluster för alla inblandade. Vid Narva dräptes eller sårades 9 000 ryssar. Riktigt roligt hade kungen när ryssarna i vild oordning försökte undkomma över en bro som brast och 3 000 soldater kom att sprattla i vattnet.

Efter Narva kände sig den 18-årige Carolus osårbar, men han verkar inte ha varit riktigt medveten om det starka livvaktsskyddet med 200 drabanter. Av dessa överlevde bara 63 - mer eller mindre sårade. De sjukdomar som utbröt efter striderna ville han inte riktigt kännas vid. 1 200 svenska soldater dog av fältsjukan efter bara några dagar. Kungens intresse för sina soldater slutade utanför fältlasaretten.


David von Krafft, 1706

  I Brunners roman är det kungen själv som berättar. Det blir till ”en autentisk fältdagbok” som både fascinerar och förskräcker.

Vid uppbrottet från Altranstädt år 1707 samlade den svenska hären 40 000 man, men det skulle inte dröja länge innan den bestod av 35 000 ”tiggare”. Så stor var svälten och eländet på vägen upp mot Ryssland. Efter Poltava återstod bara 500 svenskar av den lysande armé som två år tidigare lämnat Sachsen. 7 000 hade stupat vid Poltava.

Men Carolus Rex lät sig inte nedslås. Hade det inte varit för fotskadan, som gjorde att han fick bäras runt på slagfältet, hade han nog kunnat leda sina krigare till seger. Nu fick han nesligen ta sin tillflykt till Turkiet för att vila ut. Efter att ha missbrukat gästfriheten blev han jagad därifrån under förnedrande omständigheter. Men någon fred ville kungen inte höra talas om när han äntligen, efter 15 år i fält, hade tagit sig tillbaka till Sverige.

Hundra år före Brunner ger August Strindberg i skådespelet ”Karl XII” (tablå II) kungen sin dom på ett raffinerat sätt. Grevarna Gyllenborg och Horn har fått företräde för kungen i audiensrummet i Lund. Denne vill höra deras uppfattning om en viss minister Görtz, som sedan kom att bli kungens viktigaste rådgivare.

Arvid Horn vittnar inför kungen om Görtz’ enorma ärelystnad, dold ”under ett enkelt yttre och ett nedlåtande sätt mot underordnade …” och fortsätter Horn ”… underordnade, som han egentligen föraktar, liksom han föraktar hela mänskligheten.” Kungen lystrar, rodnar och ser mycket besvärad ut.

Horn går på utan att inse de ofrivilliga anspelningarna på kungen själv. ”… den mest exemplariska okänslighet för andras lidanden …” ”… egenheten att aldrig kunna förlåta …” Strindberg låter till slut Horn sammanfatta: ”Med ett ord en stor svaghet maskerad så att den verkar som en oerhörd kraft; krampaktig halsstarrighet som ej förmår bryta ner sin egenvilja …”

Karakteristiken bekräftas fullt ut i Brunners roman. Därför är den också, i all sin avslöjande detaljrikedom, så övertygande. Genom att låta kungen själv berätta vad som verkligen hände får läsaren förstahandsinformation från läger och krigsskådeplatser. Inga förskönande omdömen, inga förmildrande omständigheter, ingen censur!

Strindberg ställer kungen och hans omgivning på en teaterscen. Det är avslöjande och trovärdigt. Brunner tar steget fullt ut. Han ger oss Carolus Rex live!